NY BLOGG
har börjat blogga på bloggplatsen.se istället. elinaballerina.bloggplatsen.se hittar ni mig nu på istället!
Lördag
Ytterliggare en dag och ingenting att göra. Det är då jävla tråkigt att bara gå omkring här hemma dagarna i ända och inte göra någonting. Föreslog att vi kunde gå på bio och se baksmällan 2 ikväll, men nej han orkade ju inte det såklart, dessutom hade han ju LOVAT att se den med en killkompis. Han verkar alltid hellre vilja göra någon med sina kompisar än med mig. Han är inte så ofta med dom, han är mycket hemma men att bara vara hemma tillsammans och göra saker på varsitt håll är inte samma sak som att hitta på något tillsammmans.Vilket vi ALDRIG gör! Hade det varit någon av hans kompisar som ställde samma fråga hade han inte tvekat på att gå. Vilket gör mig ledsen.
Nuförtiden är jag jämt sugen på något, men vet inte riktigt vad så det blir att man småäter lite av varje vilket stör mig för jag känner mig som värsta matvraket som jämt står i kylen och glor. Får nog sluta med det om jag inte vill gå upp massa onödigt extra.
/ Elina
Nuförtiden är jag jämt sugen på något, men vet inte riktigt vad så det blir att man småäter lite av varje vilket stör mig för jag känner mig som värsta matvraket som jämt står i kylen och glor. Får nog sluta med det om jag inte vill gå upp massa onödigt extra.
/ Elina
sista skoldagen
Jag vet inte varför jag ALLTID lägger mig i underläge så fort det är något. Varje gång jag och Roland bråkar så "ger" jag mig relativt snabbt, de ynkliga försvar jag har är nästan skrattretande ibland. Jag vill kunna stå på mig och stå för MIN sak. Inte ALLTID vara den som säger förlåt och ger upp. Förut var jag en mycket starkare person som inte lät någon säga åt mig hur jag skulle bete mig eller tycka. Då var jag den som inte gav upp och inte alltid var den första som sa förlåt exempelvis. Har det hänt förmycket negativt i mitt liv att jag inte vågar eller orkar? Har jag blivit feg?
Jag menar inte att jag aldrig skulle kunna ge mig eller aldrig skulle vara den som ber om ursäkt först, men ibland hade det varit skönt om någon annan tog "min roll" och kanske bad om ursäkt, kanske skulle mitt självförtroende bli lite mer starkare.
Min syster ger sig aldrig, hon förstår inte hur jag gång på gång tar på mig ansvaret för alla bråk osv. Jag vet om att det inte alltid är "mitt fel" eller att jag inte alltid kan ha fel men det känns som en lättare och skonsammare utväg helt enkelt. Roland har ganska kort stubin, och ger sig i princip aldrig och det vet jag om. Men det ger honom inte rätten att alltid ha rätt men ibland så känns det som om, om jag bara tar på mig "felet" så bli vi vänner mycket snabbare igen.
Fast nu i skrivande stund låter det ju jättepatetiskt. Detta händer inte varje dag eller ens varje vecka, men det händer. Jag älskar också Roland över allt annat och skulle inte vilja byta ut honom mot någon. Alla bråkar så är det, men ändå..
Nu är det iallafall sommarlov ifrån skolan och jag ska bara gå och vänta på att veckorna ska gå så våra små pojkar ska komma till världen, ska bli skönt samtidigt kommer nog tiden gå jättelångsamt eftersom nu har jag inte projekt att tänka på.
/ Elina
......
Jag blir galen på dessa sammandragningar! Fast får egentligen skylla mig själv när jag är igång och gör massa saker om dagarna och inte vilar. Har tagit en halv bricanyl för enstund sen, får se om det lugnar sig annars får jag at den andra halvan också.
Sista skoldagen imorgon, ska försöka skriva provet jag har missat så jag kan fokusera på att vila lite mer.
Tycker synd om min mina älskling, han är verkligen helt slut och verkar inte alls må bra på sitt jobb. Tur att han snart får vara pappaledig så han kommer därifrån ett tag så mår han kanske bättre sen. Inte kul att se honom så när man inte kan göra något åt det själv.
Om drygt en vecka är vi gifta, jag längtar :-)
/ Elina
Sista skoldagen imorgon, ska försöka skriva provet jag har missat så jag kan fokusera på att vila lite mer.
Tycker synd om min mina älskling, han är verkligen helt slut och verkar inte alls må bra på sitt jobb. Tur att han snart får vara pappaledig så han kommer därifrån ett tag så mår han kanske bättre sen. Inte kul att se honom så när man inte kan göra något åt det själv.
Om drygt en vecka är vi gifta, jag längtar :-)
/ Elina
Onsdag
Idag var jag hos barnmorskan och fick kontrollerat urin,blodtryck, de små hjärtljuden osv allt var utan anmärkning, vilket är mycket skönt! Har numera gått upp till 66 hela kilo och mer kommer det att bli. Visst jag har inte blivit jättemycket större än en mega mage men från att gå från mellan 50-51 kg till 66kg känns lite och det tar på självförtroendet.
Var även hos min mormor och morfar idag (ovanligt), kollade lite på svenska hjärtan, alltså den serie vi följer som är från tidigt 90-tal skulle jag tro. Riktigt dålig egentligen men man vill som ändå veta vad som händer så lika bra att titta när man ändå inte har något annat för sig.
Var även en liten runda på IKEA och köpte en madrass och lite smått till bebisarna.
Annars har det väl känts ganska okej idag, har som inte hunnit tänka så mycket, har inte orkat så mycket. Nästa vecka ska jag på ultraljud och blodflöde i Malmö, ska bli kul att veta vad dom små liven väger nu, så det ser jag fram emot.
Samma dag kommer även min moster och ena kusin hit, eftersom dom ska vara med på vårt bröllop. Det ska också bli kul. Känns lite konstigt att man ska bli fru och inte ens ha samma efternamn som mina föräldrar. Jag måste träna på att skiva en ny namnteckning med mitt nya efternamn.
Nej, men får väl betala lite räkningar nu.
/ Elina
Först inlägget...
Bestämde mig för att införskaffa en blogg så jag kan skriva av mig lite då det känns som om jag skulle spricka ibland av alla känslor och tankar som åker runt inuti mig!
Idag är jag gravid i v. 30+6 och det känns som om tiden står still. Jag känner mig bara klumpigare och klumpigare inte alls särskillt attraktiv eller ens snygg. Jag saknar min gamla kropp, mitt utseende, min förmåga att stänga av känslor som känns jobbiga.
Jag är jätteglad över att vi inom snar framtid kommer få 2 fina små pojkar som vi har tillverkat, men vägen till att dom kommer känns rent ut sagt förjävlig. Visst, det är mysigt att vara gravid emellanåt men för det mesta är det bara jobbigt och tungt.
En annan sak är också att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Fast jag har egentligen massor utav folk runt omkring mig. Men jag har inga riktigt vänner som jag träffar. Antingen är jag hos min mormor och morfar eller hos mina föräldrar, inget svårt att lista ut om jag inte är hemma.
Jag gillar att vara hos dom, det är inte det. Där är så lugnt och skönt och dom hjälper mig med både mat och JP så jag slipper röra mig i onödan. Men jag känner mig ändå så fruktansvärt ensam!
Umgås inte med någon i min egen ålder som jag känner är en riktigt nära vän. Jag har ju mina klasskamrater som jag träffar då och då när jag är i skolan och så har jag min syster som också ställer upp och umgås med mig när jag har tråkigt men ändå...
Jag har iofs aldrig riktigt umgåtts med samma vän/vänner under längre tid eftersom jag flyttat hit och dit och gått på olika skolor i olika städer så jag känner många men ingen som jag träffar nu eller ens kan träffa med tanke på avståndet.
Förut hade jag alltid träningen som jag kunde "fly" till då jag hade tråkigt och kände mig lite ensam,ledsen,arg,glad etc. Men jag kan inte träna alls numera och har inte kunnat under hela graviditeten i princip.
Och min älskade Roland, jag förstår att han vill umgås med sina vänner och inte bara sitta hemma och glo med mig för jag orkar ändå ingenting men ibland känns det som om jag bara är i vägen för honom att han har ångrat sig med allt, lägenheten, barnen och giftermålet. Ibland undrar jag vad han ser hos mig. Hela jag är ju förändrad. När vi träffades var jag vältränad, brun och såg faktiskt bra ut och hur ser jag ut nu liksom..?! Jo, jag vet att jag är gravid men ändå det är tankar som kommer dagligen. Jag känner mig inte alls glad egentligen.
Rolands kompisar hade ordnat svensexa för honom i lördags och det är jag glad att dom gjorde. Han har jobbat dygnet runt i flera månader med först sitt arbete och sen renovering här hemma så han behövde få träffa sina vänner lite. De hade ordnat en strippa till honom, vilket också är ganska roligt egentligen men jag blir ändå så jäkla svartsjuk.
Jag såg en bild de lade upp på facebook under kvällen när han fick en lapdance av henne och jag trodde hela min värld skulle rasa. Jag vet innerst inne att det bara är en kul grej men ändå, det får mig bara att känna mig ännu mera värdelös och äcklig med tanke på hur snygg och vältränad hon var.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det men jag äcklas av mig själv när jag ser mig i spegeln, både mitt ansikte och kropp. Jag känner mig bara så trött på allting men mest av allt så är jag trött på mig själv.
Ska kanske gå över till mina föräldrar då Roland har stuckit iväg och tränar och vet inte när han kommer tillbaka.
/ Elina
